Men ingenting i denna världen var väl någonsin lätt att förstå

Jag antar att jag bara inte är van med det, utan lite mer "Hejhejhejhejhejhejhejhej" i stort sett helatiden. Men det är väl bara att vänja sig vid det. Jag klarar det bra, det är det ingen fråga om. Det är bara det att det känns så konstigt. Vid sämre stunder får jag lite smärre fel, men annars är det helt okej. I stora drag; är jag ensam känner jag oftast att jag klarar det, även fast jag fortfarande har tankarna snurrande i huvudet. När jag inte är det så vill jag aldrig bli det igen. Men det är väl som med allt annat, bara att se hur det slutar.