I know now, just quite how my life and love might still go on

Just nu är det som det är. Och det går nog inte att göra nånting åt det, speciellt inte när vi är fast såhär. Ändå känner jag att det inte förstör mig som det gjorde förut. Delvis för att jag har insett att jag måste reda upp migsjälv innan jag ger mig in i nåt annat. Delvis för att jag vet att det inte skulle bli nåt bra innan du har släppt henne. Och delvis för att jag har accepterat att om man vill nånting får man det inte serverat på silverfat direkt. Man måste ge det tid och ansträngning. Och vem vet, kanske det kan bli nånting om nån månad när skolan börjat och saker ser lite annorlunda ut. Kanske det kan bli nåt om några år när båda har mognat lite. Kanske det kan bli nåt om en hel bunt, 10-20 år, i ett helt annat land. Kanske det inte blir nånting mer, nångång alls. Det finns det ingen som vet. Det jag däremot vet är att du är den dom pratar om i filmerna, dendär första brutalt, äckligt, överdrivet stora tonårskärleken. För jag kan ärligt säga att det var det jag kände, och fortfarande känner. Jag vet inte om det nånsin varit besvarat, ens det minsta lilla, allt jag kan göra är att vänta och se.